Vems argument väger tyngst? Finns det en tredje ståndpunkt? Finns det andra sätt att se på frågan om Sverige ska sända soldater till Afghanistan eller Afrika? Jag tycker det. Det menar Valentin Sevéus, ordförande i Sveriges Fredsråd.

När jag i början av 1980-talet började fundera på frågan hur mänskligheten ska kunna avskaffa kriget levde vi en annan säkerhetspolitisk miljö. 1986 försökte jag börja en dialog med Olof Palme om hur Sverige skulle kunna göra mer för freden. Vi hann inte komma så långt. Klart var att Palme hade viktiga idéer. Sexnationsinitiativet för kärnvapennedrustning var en början, tanken att motkrafter bör skapas till varje tids supermakter livsviktig. Sedan har Jan Eliasson i FN-tjänst och som utrikesminister ständigt försökt få fokus på tanken att våld och krig kan och måste förebyggas, men utan att presentera något klart program för hur det ska gå till.

Tjugo år senare har fredstanken fortfarande inte fått den plats i politik och sinnen, som jag tror är en förutsättning för att människor i en framtid ska kunna förskonas från krigsförberedelser och krigshot. Jag håller med Peter W och hans meningsfränder om att Sverige ska vara aktivt runt om i världen för fred och mänsklig säkerhet. Men vilka är de allra bästa metoderna? Detta diskuteras inte särskilt ingående i vare sig utrikesutskott, Folke Bernadotteakademi, partier eller nyhetsmedier. Inte konstigt således att Thage G och Peter W är så föga överens.

Freds- och konfliktforskningen vid universitet och akademier runt om i världen börjar nu få ett antal decennier på nacken. Här finns dagligen växande kunskaper om hur våld och krig kan förebyggas. Tar beslutsfattande politiker och militärer och opinonsskapande debattörer tillvara dessa? Nej, få hinner med sådant, det finns alltid en dagsaktuell annan fråga som kräver sin tid och kraft. Krigen fortsätter alltså. Irak och Afghanistan, Somalia och Liberia skövlas faktiskt något i onödan, vill jag hävda. Jovisst, mänsklighetens problematik är omfattande: fattigdom, aids, klimathot, miljöhot, kärnvapenhot, etniska motsättningar. Hur ska allt elände motverkas, samtidigt som vi ska leva vardagsliv? Enklare att tjäna pengar på att t ex hjälpa vapenindustrin sälja mer. Men synd och skam är det när fred åt alla är inom räckhåll eftersom nog med kunskaper finns om hur vi kunde göra.

Advokatyr eller kunskapsbaserad analys - är det frågan? Både Thage G och Peter W har uppenbarligen sina poänger och sina åsiktsanhängare. Vi bör inte stanna där. Sverige är fortfarande unikt när det gäller goda förutsättningar för att göra mer för mänsklig säkerhet i världen. Alla, utom möjligen vapenhandlare, vill ju fred. Alla politiskt verksamma vill se ett rejält svenskt bidrag till fredsarbetet. Vi har mindre avstånd mellan idéskapande fredsrörelse och mellan olika behov insatsprioriterande statsmakt än i andra länder. Jag tror att vi kan bli ganska överens, så att både de som tänker som Thage G och de som står nära Peter W kan få utlopp för sina prioriteringar. Vi står i grunden för det samma: Människor har rätt till liv och säkerhet. Militarism är en dödlig, tragisk idé. En global fredskultur är möjlig.

Sverige kan faktiskt exportera fred i stället för vapen. Våldshotade människor måste få hjälp. Vi kan sända vältränade fredsskapare, som inte behöver förlita sig på vapen. Att det idag främst är vapenbärande soldater som vi sänder beror på att vi inte utbildat tillräckligt med vapenbefriade fredsskapare. En sådan prioritering finns helt enkelt hittills inte manifesterad i någon enda nationalstats budget. Trots att vi när vi vill fred för alla bara i själva verket förlorar tid genom att sända vapen, samtidigt som vi hamnar i etiska dilemman och moraliska moras. Vad tänker egentligen Leni Björklund efteråt om sitt uppdrag som vapenuthyrare i Prag? Eller Göran Persson efteråt över sina samtal med Mbeki i Sydafrika, vars folk önskar sig mediciner, utbildning, jobb och rättvisa långt mer än krigsflygplan? Eller Margareta Winberg om sin tid som JAS-PR-kvinna på en kontinent som president Oscar Arias i brev till svensk regering ville se befriad från ytterligare militärflygsupprustning?

Fredsansträngningar frikopplade från våld och dödande - det är vad Thage G efterlyser. Jag håller med om att detta är vad Sverige bör koncentrera sig på. Väpnade soldater kan mycket väl rädda liv under gynnsamma omständigheter. De bidrar dock normalt inte till att nya kunskaper om fredlig konflikthantering sprids. De bidrar nog sällan till en den förändring av människors tänkande, som vi i grunden behöver. Människor som får hjälp av en neutral part att se ett gott syfte med samarbete - och kunskap om hur de kan konkret kan gå tillväga - de kan också samarbeta. Militarism fokuserar på konflikt, för det är denna idé till för, sällan det gemensamma mänskliga. Åtskillliga av våra officerare skulle nog bli glada över en chans att få kunskap och träning för att kunna fortsätta som civila våldsförebyggare.

Jag saknar konkreta idéer i Thage G:s budskap. Vilka exakt är fredsansträngningarna som vi bör satsa på som inte kräver vapenexport och väpnande soldater på internationella uppdrag? Finns andra sätt att se på saken än Thage G:s respektive Peter W:s perspektiv? Absolut. Vi, Sverige, kan göra mer och erbjuda större hopp genom att satsa utan vapen på mänsklig säkerhet och gemenskap. Thage G har inte använt sin tid i maktställning för att låta utreda i detalj hur detta bäst bör göras. Mänskligt, han hade förmodligen inte tid. Han har talat med Mandela, Dalai Lama och Dubcek. Gott men inte tillräckligt, dessa humanister är föredömen på många sätt, men inte specialiserade kunskapsbärare som Johan Galtung och andra som länge och noga funderat på hur krig kan avskaffas och sinnen förändras.

Djuplodade fredstänkare med stor politisk erfarenhet har vi inte haft på länge i svensk rikspolitik, sådana som Jimmy Carter, den förre presidenten och mannen bakom tankesmedjan Carter Center i Atlanta, eller Gareth Evans, den förre australiske utrikesministern, verksam i International Crisis Group. Eliasson, Bildt och nu Thage G har tänkt till. Men jag tror inte att någon svensk stats-, utrikes- eller försvarsminister efter Östen Undén har haft passion och tid nog för denna fråga: Vilka är egentligen alternativen till vapnen och de militära tänkesätten? Har jag fel så låt mig på veta. Alternativen finns naturligtvis. Trettio-fyrtio svenska miljardkronor har satsats varje år sedan länge på militära metoder.
Vad skulle vi kunnat gjort idag i världen med motsvarande miljardsatsning på civila fredsskapare? Hade vi då kunnat föra samman konfliktparterna i Irak, Palestina/Israel, Afghanistan, Etiopien/Eritrea och Somalia på ett så effektivt sätt att det skapat bestående fred? Ja, uteslutet kan ju inte någon gärna hävda att detta är. En tredje ståndpunkt är inom räckhåll. I mina mer positiva ögonblick envisas jag med att hålla fast vid tanken att Sverige kan bli den fredsmakt utan vapen som världen och mänskligheten behöver. Men jag erkänner att motståndet mot nytänkande är formidabelt. Visst är pragmatiskt att tänka sig att vare sig Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin får tid att bidra till att Sverige blir den fredsnation vi kunde bli. Thage G och Peter W är välkomna till Sveriges Fredsråd för att tänka vidare!