Det kan inte uteslutas att den allt mer komplexa bilden av ägare av sådana vapen faktiskt bidrar till att de framöver kommer att användas. Kanske rent av i vår livstid. Det går åt fel håll i kärnvapenfrågan, det vet alla som läser utrikesnyheter.

Först USA och de fyra andra bombtestarna i mitten av nittonhundratalet, sedan Israel, Indien, Pakistan mot slutet av förra seklet och så ett antal andra som nu funderar, forskar och framhärdar - ska andra ha så bör väl också vi få ha, eller hur? Visst, och alltså faller ett tungt ansvar på de fem ursprungliga kärnvapenmakterna med USA och Ryssland i spetsen. Det hjälper ju dock inte världens befolkning att ansvaret är tungt, kärnvapenländerna tar det på sig i alla fall.

El-Baradei förtvivlad

Den nuvarande chefen för det internationella atomkontrollorganet, IAEA, förefaller förtvivlad: De stora makterna måste välja mellan att ta avstånd från kärnvapnen eller att acceptera allt fler kärnvapenmakter. El-Baradei och IAEA fick 2005 Nobels fredspris. Nu säger den egyptiske IAEA-chefen: USA och de andra som inte tar itu med att göra sig av med sina kärnvapenlager uppmuntrar andra länder att följa deras exempel. Det är omöjligt att komma ifrån denna enkla sanning. (Le Nouvel Observateur 26 maj).

Vi befinner oss i ett vägval när det gäller kärnvapnen. Det är lätt att hålla med IAEA om detta. Liksom med El-Baradeis tanke att det behövs en annan ordning. Inför en grupp studenter säger IAEA-chefen att han inte har någon idé om hur denna ordning ska se ut. Han vädjar till världen att tänka ut något nytt.

Inom fredsorganisationerna, där enskilda fredstänkande medborgare kommer samman, tänks mer eller mindre ständigt ut något nytt. Och lika regelbundet saknas kraften och pengarna att börja förverkliga idéerna, för det handlar om stora och komplexa frågor. Du vet kanske vad JAS-projektet kostat? Jag ser en siffra om 100 miljarder. Det beror förstås som alltid på hur man räknar.

Möjlighet till fördjupat engagemang nu, menar Wirmark

Bo Wirmark skriver 26 maj att kärnvapenfrågan nu erbjuder folkrörelserna en möjlighet till förnyat och fördjupat engagemang. Det förutsätter, fortsätter Bo, tidigare ordförande i Sveriges Fredsråd, att folkrörelserna kan erbjuda medlemmarna utbildning i frågan och möjlighet att engagera sig praktiskt.

De flesta av oss i fredsrörelsen är frivilligarbetare och ofta utan tid att skaffa oss den sakkunskap och uppbåda den opinion om behövs. Regeringen är dessutom föga hjälpsam. Den har dragit ned Sveriges Fredsråds grundbidrag från 800.000 kr för femton år sedan till 50.000 kr år 2005 och hittills 100.000 år 2006. Folke Bernadotteakademin i Sandöverken är den statliga myndighet som fördelar pengar till ideella organisationers arbete med fredsfrämjande utveckling. Den säger nej till våra upprepade ansökningar om projektbidrag för att utbilda yngre människor att ta vid och hitta på mer kreativa idéer om hur kärnvapennedrustning ska bli verklighet. Den nödvändiga utbildningen blir då vare sig av den kvalitet eller kvantitet som behövs.

Jan Eliasson i spetsen för nytänkande

Vår nye utrikesminister har länge talat personligt och övertygande om vikten av att förebygga krig och därav följande elände. Som vi vet efter Hiroshima 1945 representerar kärnvapnen det slutliga eländet. Det finns skäl att hoppas på att Jan Eliasson går i spetsen för ett nytänkande när det gäller svensk resursfördelning mellan militära och civila resurser för krigsförebyggande och fredskulturbyggande. Några måste gå före, så är det alltid om ett lämmeltåg ska ändra riktning.