Det var kanske adekvat för NATO att vara en reaktiv styrka under det kalla kriget, men idag är detta förhållningssätt helt enkelt inte tillräckligt.

NATOs krigsfartyg patrullerar Medelhavet. Alliansen leder omfattande operationer på Balkan och Afghanistan. Vi tränar säkerhetsstyrkor i Irak och hjälper Afrikanska Unionen med fredsbevarande styrkor i Darfur.

Det vi behöver, allra mest, är snabba insatsstyrkor, som kan placeras ut över stora områden och stanna kvar där under lång tid. Detta är redan nu en realitet på Balkan,
i Afghanistan, Irak och Darfur.

Jag vill lyfta fram den geografiska dimensionen. Det gäller Ryssland, Ukraina, Kaukasien, Centralasien och Nordafrika samt det s.k. större Mellanöstern.

Vi intensifierar vårt samarbete med Ryssland och har öppnat en intensiv dialog med Ukraina när det gäller deras önskan att bli medlemmar i alliansen.

Vi kommer även att se över vårt förhållande med våra partnerskapsländer inklusive hur vi bygger starkare band med andra länder som Australien och Japan.

Under de senaste fem åren har NATO gått igenom en massiv omvandling - en förändring av hela synen på säkerhet. Denna omvandling som pågår består av fem olika områden

Det första har att göra med hur vi ser på säkerhetsutmaningarna idag och hur vi använder oss av NATO för att bemöta dessa.

Det andra rör hur vi förbereder oss militärt, hur vi omvandlar tunga militära arméer till lättrörliga styrkor.

Det tredje handlar om hur NATO ska utveckla sina band med andra stora institutioner nämligen EU och FN (med målet att bryta ner och ersätta FN med NATO och få EU att agera städgumma ungefär som på Balkan)

Det fjärde området handlar om att börja ta sig an länder och regioner som tidigare låg utanför våra radarskärmar.

Och slutligen om nödvändigheten att stärka NATOs roll som politisk forum, i tillägg till rollen som militärt verktyg.

Vi måste vara förberedda på att bemöta dessa hot varhelst och närhelst de uppstår i annat fall kan de eskalera och hamna på vår egen tröskel. NATO intog en reaktiv hållning under det kalla kriget. Denna hållning är inte tillräcklig idag.

NATO har lärt sig denna läxa. NATOs krigsfartyg patrullerar i Medelhavet för att förhindra att terrorister eller massförstörelsevapen kommer in i våra länder via dessa vitala sjöleder. Alliansen leder omfattande stabiliseringsoperationer på Balkan och i Afghanistan.

Vi tränar säkerhetsstyrkor i Irak och hjälper Afrikanska Unionen fredsuppdrag i Darfur.

Under det senaste halvåret har vi dessutom hjälpt människor i nöd vid orkanen Katrina i USA och därefter varit behjälpliga vid jordbävningen i Pakistan där NATOs unika utrustningar har använts för humanitära insatser.

Alla 26 allierade ser nu på NATO som ett mycket flexibelt instrument, som kan användas där våra säkerhetsintressen så kräver .

Detta nya koncept ger alliansen nya, aldrig tidigare skådade tillfällen till transatlantiskt säkerhetssamarbete, som går långt utanför vår
kontinent.

Vad vi i synnerhet behöver är styrkor som kan reagera snabbt, som kan placeras ut långt härifrån och som kan bli kvar där under lång tid.

Det tredje området handlar om våra relationer till andra institutioner. För att kunna tackla dagens hot måste vi tänka militärt men också politiskt och ekonomiskt på ett väl koordinerat sätt.

NATO kommer alltså framöver att agera tillsammans med andra institutioner. I realiteten sker detta redan på Balkan, Afghanistan, Irak och Darfur.

Vi har redan gjort stora framsteg i vårt samarbete med FN. Men vad vi behöver är ett mycket starkare partnerskap mellan NATO och EU.

Det fjärde området när det gäller NATOs omvandling är den geografiska dimensionen. Idag mer än tidigare måste vi kasta blicken mot speciella länder och regioner och betrakta dem genom en gemensam transatlantisk lins.

Detta gäller Ryssland och Ukraina, Kaukasus och Centralasien, samt Nordafrika och det större Mellanöstern. Vi måste hitta vägar att utveckla en positiv förändring i dessa olika regioner, att fostra till demokrati och stabilitet. Detta bör vara en gemensam transatlantisk ansträngning, annars har vi liten chans att lyckas.

Men jag vill också tala om NATOs politiska dimension.De delar av världen som tidigare låg utanför vår radarkontroll håller på att öka i betydelse. Vi måste diskutera vårt förhållande till ett större Mellanöstern, Kaukasus och andra regioner.

Detta är enorma utmaningar.Det betyder att vi måste utveckla NATOs unika roll som ett strukturerat permanent forum för transatlantiska politiska diskussioner så mycket det bara är möjligt.

Jag är övertygad om att det finns en rad andra frågor som NATO borde diskutera.Jag tänker då på energisäkerheten. NATOs koncept innehåller skydd av vitala handelsleder som är vitala för alliansen, och som den bör diskutera.