Såväl här hemma som utomlands blev Olof Palme mest känd och uppskattad för sitt internationella engagemang. Hans visioner kände inga gränser. Idealen om solidaritet med de svaga, små länders rätt till självbestämmande och gemensam säkerhet gällde inte bara Sverige och dess närmaste grannar, de omfattade hela världen.

Engagemanget i internationella frågor grundlades redan under studietiden i USA och under tiden som studentpolitiker. Resorna i Asien väckte hans intresse för u-landsproblem och han blev en av arkitekterna bakom Sveriges internationella biståndspolitik.

Under hans tid var det internationella intresset och engagemanget inom det socialdemokratiska partiet mycket starkt. Kontakterna med broderpartier runt om i världen var täta och Palme hade många personliga vänner bland sin tids stora ledare.

Willy Brandt, Bruno Kreisky, Tryggve Bratteli, Julius Nyerere, Felipe Gonzalez var några av dem. Motståndsrörelser mot diktaturerna i Grekland, Spanien, Portugal och Chile fick stöd av partiet. Palme var också en av de första att fördöma Vietnamkriget, Apartheidpolitiken i Sydafrika och stormaktsinterventionerna i Afghanistan och Centralamerika.

Hans starka engagemang var kontroversiellt inte bara i Sverige, utan även i utomlands. I tredje världen betraktades Olof Palme emellertid som en modig politiker som vågade föra deras talan.

Vid slutet av 50-talet växte kraven från de konservativa på att Sverige skulle bli medlem av dåvarande EEC (nuvarande EU). Socialdemokraterna fann emellertid ett svenskt medlemskap oförenligt med svensk neutralitetspolitik och traditionell svensk utrikespolitik.

Då EEC i början av 60-talet blev mer fristående från Nato väcktes frågan om medlemskap åter till liv. Palme ansåg dock att Sveriges suveränitet skulle försvagas. Ett medlemskap skulle innebära en gemensam utrikespolitik och gemensam ekonomi, något som han ansåg begränsade Sveriges frihet att agera i solidaritet med svaga och förföljda grupper nationellt och internationellt. 1971 sa Sverige alltså åter nej till medlemskap.

I början på 60-talet debatterades frågan om svenska atomvapen. Olof Palme hade alltid hävdat att ett starkt försvar var nödvändigt för att göra den svenska neutralitetspolitiken - alliansfrihet i fred, neutralitet i krig - trovärdig.

Men frågan om svenska atomvapen var kontroversiell också inom det socialdemokratiska partiet. Människor mindes fortfarande med fasa bomben över Hiroshima som dödade 140 000 människor inom en vecka. Palme lyckades förhala ett beslut till dess att opinionen mot svenska kärnvapen hade vuxit sig stark hos den stora majoriteten av svenskar.

Senare kom han bli en av förgrundsfigurerna i kampen för kärnvapennedrustning och kärnvapenförbud, dels som ordförande i Palme-kommissionen, dels som initiativtagare till Sexnationsinitiativet

1960-talet var en starkt ideologisk tid i hela västvärlden, vilket också avspeglades i svensk politik. Senare delen av decenniet kom Vietnamkriget att utgöra den fråga som djupast berörde människor över hela världen.

I konsekvens med sitt engagemang för tredje världen och sin anti-kolonialism tog Olof Palme tidigt ställning mot USA:s inblandning i Indokina. I och med sitt tal på Broderskapskongressen i Gävle 1965 blev han den ledande opinionsbildaren mot kriget.

”Demokratin kan aldrig nås med förtryckets medel. Man kan inte rädda en by genom att utplåna den, bränna åkrarna, förstöra husen, spärra in människorna eller döda dem”, sa han i sitt anförande vid Vietnamdemonstrationen i Stockholm i februari 1968.

Julen 1972 skärpte han tonen mot USA:s allt brutalare krigföring, då han jämställde bombningen av Hanoi 1972 med den moderna historiens värsta illdåd. Detta ledde till att de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och USA frystes, något som väckte de borgerliga partiernas starka indignation. Han anklagades för antiamerikanism, men Palme var aldrig emot USA. Han motsatte sig kriget i USA:s eget intresse.

Tiden i opposition (1976-1982) innebar ett stegrat intresse för internationella frågor. Olof Palme ingick i den s.k. Brandt-kommissionen, var en av vicepresidenterna i Socialistinternationalen och utsågs med USA:s stöd till FN-medlare mellan Irak och Iran, där hans respekt för ländernas historia, kultur och religion bidrog till att skapa förtroende hos bägge parter.

1979 hade Willy Brandt presenterat sin slutrapport om hoten mot världsfreden. En av de rekommendationer kommissionen gav var att delar av de ofantliga summor som kapprustningen slukade i stället borde överföras till utveckling i tredje världen.

Palme förde Willy Brandts arbete vidare genom att 1980 bilda en egen kommission för säkerhets- och nedrustningsfrågor, vars medlemmar var opinionsbildare med stor politisk erfarenhet från öst och väst, nord och syd.

Palme-kommissionen tillkom i en tid präglad av terrorbalans och rustningsvansinne. Det fanns 50 000 atomvapen i världen och provsprängningar genomfördes praktiskt taget varje vecka. Att i det klimatet verka för dialog och avspänning var ingen lätt uppgift.

Som en röd tråd genom hela Palmes internationella politiska gärning går värnandet om små staters suveränitet och internationell solidaritet, och Palme-kommissionen följde sålunda upp det arbete för utveckling i tredje världen som påbörjats med Brandt-kommissionen.

Efter två års intensivt arbete lyckades man våren 1982 formulera ett program för nedrustning som byggde på tanken om gemensam säkerhet, sammanfattad i följande mening: ”Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förstörelse” (ur Palme-kommissionens rapport ”Gemensam säkerhet” 1982).

Vid det första toppmötet i Genève i november 1985 mellan Ronald Reagan och Michail Gorbatjov, uttalade sig de två ledarna sig för gemensam säkerhet och kärnvapennedrustning, i termer som kunde varit tagna nästan ordagrant från Palmekommissionens rapport.

De internationella motsättningarna förblev mycket starka långt in på 80-talet. Hotet om ett kärnvapenkrig hängde över mänskligheten och ytterligare försök att hejda den accelererande kapprustningen gjordes genom det s.k. sexnationsinitiativet.

Förutom Sverige ingick där Argentina, Grekland, Indien, Mexiko och Tanzania. Samma dag han mördades hade Olof Palme undertecknat sexnationsinitiativets budskap till supermakterna att bana väg för ett ömsesidigt moratorium för kärnvapenprover.

”Freden var hans viktigaste uppgift”, sa Ingvar Carlsson vid begravningen, ”ty kriget såg han som det största hotet mot mänskligheten.”